Uwe Timm - Vännen och främlingen

Efter att ha läst två av Uwe Timms böcker tidigare, Upptäckten av currywursten (naturligtvis) och I skuggan av min bror var förväntningarna stora på Vännen och främlingen. I I skuggan av min bror tar sig Timm an sin äldre brors berättelse med hjälp av de brev och den efterlämnade dagbok som familjen fick tillbaka när brodern stupat i andra världskriget. Den här gången skriver författaren om sin skolkamrat Benno Ohnesorg som utan egen vilja eller förtjänst blev kändis för att han blev skjuten och en symbol för den tyska 68-rörelsen. (Läs mitt inlägg igår om Benno Ohnesorgs död).

Uwe och Benno träffas på en skola i Braunschweig dit de bägge sökt sig för att försöka fortbilda sig och bli något. Timm är körsnär och Ohnesorg dekoratör. De båda unga männen finner varandra. De diskuterar litteratur och filosofi och de beger sig ut på resor tillsammans men framförallt så mognar de som män tillsammans. Det är ett kärleksfullt porträtt Uwe Timm tecknar av sin vän som är byggt på sina egna minnen men också brev, intervjuer med Ohnesorgs familj och Bennos ansökningshandlingar till skolan.

I inledningen lägger författaren grunden för en stämning där jag nästan kan höra fiolen i bakgrunden slå an den första tonen och det är en djup och äkta känsla han förmedlar. Det är lika mycket en berättelse om författarens egen utveckling parallellt med berättelsen om vad som hände vännen. Timm skildrar sin lärlingstid inom pälsbranschen och hur han kom att laga fru Ribbentrops päls, gift med en av nazihöjdarna, och hur han syr in konturen av en sovjetstjärna i ryggen på pälsen. De egna tidiga författardrömmarna skildras liksom hans väns försök till dikter.

Självklart tar också den tyska efterkrigsgenerationens eviga fråga om skuldkänslorna efter andra världskriget och att många f d nazister sitter orubbat kvar på höga poster i samhället en stor plats. Själva skjutandet av Benno Ohnesorg intar en ganska undanskymd plats i berättelsen. Det är tiden som leder fram till den ödesdigra dagen 2 juni 1967 som bokens bärande tema. Uwe Timm cirklar skickligt runt, runt kring berättelsen om Benno för att ringa in honom och gör intressanta nedslag i Tyskland på 1950- och 60-talen. Inte bara rent historiskt har jag lärt mig mycket om den tidens Tyskland och dess anda utan också fått ytterligare en inblick i Uwe Timms författarskap. Han har förmågan att levandegöra vännen han skildrar utan att gå över gränsen till den privata sfären, hans tillbakablickar är skickligt levandegjorda och jag kan bara hålla tummarna att det snart kommer ännu en bok av Uwe Timm snart. Det är en sann njutning att läsa hans alster.