Jorden runt med Stål. Favorit i repris

Förra året var det många som läste och allmänt hyllade Silvia Avallones bok Stål. Jag sällar mig härmed till hyllningskören. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Stål så bra, men jag tror det har något med själva stämningen att göra och den anslås redan från första sidan.

Anna och Francesca växer upp i en betongförort, på Via Stalingrado, i skuggan av Luccinis stålverk. De är i yngre tonåren och livet består av att visa upp sig på stranden och låta sig kollas in av kvarterets unga stålverksarbetare. Stranden där avloppsvattnet rinner rakt ut i vattnet och pappa står på balkongen och spionerar på dem med kikare för att se vad de hittar på. Anna och Francesca har drömmar. Den ena vill bli advokat, den andra något inom media och genom boken förändras både deras drömmar och deras verklighet. De unga männen som uppvaktar dem drömmer en häftig bil, att cruisa, att ha sex och att det ska dröja länge innan skiftet på stålverket börjar igen. För att orka igenom vardagen går var och varannan på sprit eller droger. En bit ut i det glittrande Medelhavet ligger Elba som en ouppnåelig dröm. Hit far de rika på semester och fast det bara är en färjeresa bort verkar det helt avlägset för invånarna på Via Stalingrado.

Det är en stark debutroman som Silvia Avallone har åstadkommit och det ska bli intressant att följa hennes författarskap, för fler böcker blir det hoppas jag.

Stål ingår i Lyrans jordenruntresa, se här.