Populärmusiken ljuder även hos mig

Det tog mig lång tid att komma till skott och läsa Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, men nu är det gjort. Ibland är det bra att suga lite på en karamell och ha roliga läsupplevelser kvar, för denna var rolig. Niemi lär själv i någon intervju ha sagt att svenskarna tyckte boken var "rolig men lite sorglig", medan finnarna tyckte den var "sorglig men lite rolig".

De flesta kan historien om huvudpersonen Matti som växer upp i Tornedalen på 1960- och 70-talen tillsammans med tystlåtne kompisen Niila. Hemorten är Pajala och närmare bestämt kvarteret Vittula, fittmyren. Pojkarna längtar så småningom bort till den stora världen och tror att frälsningen kommer med hjälp av det rockband de bildat.

Niemi är en mästare på att med ord beskriva scener och miljöer att läsaren kan känna sig delaktig. Jag fastnade speciellt för stycket där Niila som hittills varit närmast stum plötsligt reser sig upp i kyrkan och börjar tolka för den tornedalska menigheten vad den främmande afrikanske predikanten i kyrkan säger. Eller den mustiga, levnadsglada berättelsen om bröllopet som slutar med både armbrytning och bastutävling.

Det må va' hänt att det inte går att hålla isär sanning och fantasi men hela boken är en lång skröna, eller som att sitta på en ljugarbänk, och det är en stor del av charmen. Det KAN vara sant. Jag föredrar att se den som en kulturresa och kanske som ett tidsdokument och jag tyckte den var fantastisk att läsa, definitivt mer rolig än sorglig.