Jag glömmer lika fort som jag läst

Det har blivit en del noveller på sista tiden, inte minst senaste nobellpristagaren Alice Munros samling Brinnande livet. Det var alltså med viss förhoppning jag plockade upp årets första nobelpristagare, William Faulkner och hans novellsamling En ros åt Emelie. Men det var långt ifrån Munros moderna och stiliga stilistiska sätt. Det blev en jobbig läsning och minst en omlåning från biblioteket. Hur kan 239 sidor fördelade på tio noveller vara så svåra att plöja igenom? Det enda undantaget var titelnovellen, En ros åt Emelie som jag sögs in i.

William Faulkner fick sitt pris 1949 strax efter andra världskriget. Hans miljö är landsbygden i sydstaterna, vita och svarta, fattiga och rika, mycket jakt, oärlighet och lurendrejeri. Varken språket, miljön eller innehållet tilltalar mig.

Vissa bakslag får man räkna med men min nobelprisläsarkampanj går vidare. William Faulkner var nr 73 av totalt 110 pristagare. Alltså återstår mig 37 författarskap att läsa. De senaste åren har jag betat av ett halvdussin om året och med den farten bör jag vara klar år 2020.