Huvudperson i Morbror Knuts sorgsna leende av Katarina Kierie är Karla. Vi får föja hennes uppväxt där hon bor med sin mamma i lägenhet i stan, men tillbringar mycket tid och alla lov hos sina morbröder Knut och Brynolf som bor kvar i byn. Vi befinner oss i gränstrakterna till Finland och i byn talas finska som Karla aldrig lärt sig Karla lär sig stadens ideal och byns förutsättningar och det är svårt för henne att få de två att gå ihop. Det är en melankolisk berättelse där läsaren/lyssnaren hela tiden får känslan av utanförskap och att tiden har gått ifrån människorna och att Karla inte kan, även om hon skulle vilja, ta sig ur gamla invanda mönster. Byn kletar sig fast på henne, det är en värld som är på väg att försvinna och ett sätt att leva som kommer att dö ut med denna generationen. Karla passar varken in i staden eller i byn och jag känner med henne. Hon tyr sig i viss mån till morbror Knut som ger henne sorgsna leender i samförstånd då och då. Därav titeln.
Jag finner ett vemodigt och sorgset drag genom hela berättelsen och jag tycker om tonen för att inte tala om det underbart poetiska språket. Ta del av boken i Radioföljetongen, som för övrigt är uppläst på ett alldeles föredömligt sätt av Maja Runeberg. Den ligger kvar på Sveriges Radios hemsida t o m 13 januari. Klicka här för att lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar