Min sommarspaning i Smålandsposten

Under sommaren tar de stadiga krönikörerna i vårt husorgan Smålandsposten semesterledigt. Istället inbjuds läsarna att skicka in sina bidrag för att fylla krönikespalten. I år var första gången jag ansökte och idag publiceras min text i tidningen. Bloggläsarna får såklart också ta del utav hur det gick till när mitt läsintresse väcktes under ett sommarlov för flera år sedan.

Ingen sommar utan böcker - Början

Den sommar min kärlek till läsning vaknade tillbringade jag, liksom många andra barndomssomrar, med morföräldrarna vid havet i Halmstad. Om det inte var badväder gick tiden ibland lite långsamt. Den sommar jag fyllde 13 år gick romanen Dèsirée (baserad på drottning Dèsirées liv) av Annmarie Selinko som följetong i Året Runt. Jag kunde knappt bärga mig tills veckans nummer damp ner i brevlådan. Att säga att jag slukade varje avsnitt är en underdrift. Det var kärlek vid första ögonkastet, den här boken hade i mitt tycke allt. Kärlek, historia, en stor portion av verkligheten, krig och fred och inte bara hjältedåd utan också hjältinnedåd.

Det blev många turer till biblioteket där jag lånade den enda kopia som fanns, tills bibliotekarien höjde på ögonbrynen och undrade om jag inte ville läsa något annat. Då hade jag läst boken så många gånger att jag kunde utmana familjen med att endast läsa ett par meningar ur boken för jag skulle genast kunna säga var citatet var hämtat från. Att jag någonsin misslyckades har jag har inget minne av. Att jag var en nörd är ett understatement. Varje 8 november (Dèsirées födelsedag) köpte jag en Napoleonbakelse för att fira, speciellt festligt var det 1977 då det var 200 år sedan hennes födelse.

Något år senare förbarmade sig min moster över mig och gav mig ett alldeles eget exemplar av Dèsirée. Stor lycka. För säkerhets skull berättar jag att intresset har svalnat och är det många år sedan jag läste boken. Den har kvar en hedersplats i min bokhylla, ett nött och välläst exemplar. Jag kan lugnt säga att Annmarie Selinkos bok har varit ingången till min kärlek till läsning och till historia.

När vi skaffade en hund av den franska rasen Petit Basset Griffon Vendeen skulle den lilla valpen ha ett människonamn. Det var ett krav från uppfödaren. För mig var namnvalet självklart. Vad passar bättre för en liten tik med franskt ursprung än namnet Dèsirée, som ju också betyder den efterlängtade? Maken var snäll och hade inget att invända mot mitt val. Idag är vovven den enda Dèsirée i mitt liv