Muriel Barbery - Smaken

Jag har läst Muriel Barberys böcker i omvänd ordning då jag började med Igelkottens elegans för några år sedan. Den här boken utspelas i samma hus, i den våning japanen köper och med samma portvakt. Här i Smaken ligger Pierre Arthens på sin dödsbädd omgiven av släkten och kämpar. Han kämpar kanske inte i första hand mot döden, den är han ganska resignerad inför, utan för att försöka komma på en viss smak. Monsieur Arthens är nämligen ett gastronomiskt geni som har ätit sig igenom de flesta krogar värda namnet i Frankrike.

Genom hans forna smakupplevelser och minnen av dessa får vi följa med på en fascinerande resa från farmoderns kök, via resor till Marocko, bondgårdskök på landet och krokar beströdda med Michelinstjärnor för att sluta med... Nej, jag tänker inte avslöja vilken smak han så desperat sökte efter, det får läsaren själv upptäcka.

I mellanspelen mellan smakminnena berättar hans fru, barn och andra i hans omgivning om denne själviske man som bara levat för maten och smaken. Jag har dessvärre inte läst Marcel Proust men föreställer mig att sensationen med Madeleinkakor doppade i lindblomste är liknande de associationer som den döende Pierre upplever.

Jag gillar Smaken väldigt mycket. Hur boken är uppbyggd, de minnen och tankar smakerna väcker när denne själviske man själv får berätta om sina minnen. Jag, precis som alla andra, har underbara minnen från barndomen som kan återupplivas vid bara tanken på en viss smak. Den småländska dopp-i-grytan är en sådan höjdare och mormors franska rån. Hur jag än har försökt kan jag inte återskapa dessa smakliga underverk.

Jag hade större nöje av att läsa Smaken än jag hade av Igelkottens elegans.