På loppis fick jag tag på Den grymma freden av Theodor Kallifatides. Det är den sista delen i en trilogi om människor i den grekiska byn Jalos under andra världskriget. I och med denna tredje del har vi kommit fram till freden 1945 och de problem som människor ställdes inför. Freden ska vinnas och till nästan vilket pris som helst. Det grekiska folket ska omskolas till goda, kristna och sanna greker och det görs med allehanda brutala metoder. Dessa är grafiskt noggrant beskrivna i boken med reportage från fängelseöar med en behandling av fångar man knappt kan tro var sann.
Livet faller sakta in i något sånär normala gängor igen och bokens huvudperson den unge Milos får trots familjens fattigdom och faderns arbetslöshet chansen att läsa vidare på gymnasiet. Läsaren får följa honom på vägen in i vuxendomen. Det är bok som är roligt och spirituellt skriven med härliga personskildringar. Kallifatides verkar anstränga sig för att hitta något lustigt att säga om alla och envar. Han blandar vardagliga berättelser om invånarna i ett Milos hus, deras vanor på det enda dass som alla lägenheter delar med beskrivningar om hur fångar systematiskt torteras. Detta är min första bok av Kallifatides och på det stora hela gillade jag vad jag läste. Han penna flyter på lätt och han fastnar inte i onödigt långa stycken. Det är action, om än i en lågmäld variant.
1 kommentar:
Det var för ett tag sedan jag läste Kallifatides.
Skicka en kommentar