torsdag 1 mars 2012

Imre Kertész - Mannen utan öde

Bara februari och jag har redan klarat av min sjätte nobelpristagare. Imre Kertész fick priset 2002 och motiveringen löd:
”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"

Imre Kertész skildring av en pojke och hans vistelser i en rad koncentrationsläger är en bok som jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig. Den var helt enkelt fängslande från pärm till pärm. Mannen utan öde är en enkelt skriven och från känslor helt avskalad bok om fånglivet, de knappa matransoneringarna, järnvägstransporterna, gallringsprocesserna etc etc.

När jag läser Mannen utan öde får jag en konstig vision av att läsa en slags förvrängd turistbroschyr. Överallt dit bokens huvudperson György Köves  kommer ser han sig omkring och noterar geografin, byggnader, hur mottagningsprocessen går till, rakningen av hans huvud och avlusning och dusch där det till hans lättnad kommer varmt vatten istället för gas. Det är säkert ett medvetet litterärt grepp och som på något sätt får förtattaren att nå hem med sitt budskap på ett effektivt sätt.

Pojken som huvudperson är filosofisk och finner sig i det mesta han utsätts för och försöker något positivt i allt. Just det här draget påminner mig om en annan känd bok Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv som ju utspelar sig i ett ryskt fångläger i Sibirien.

Jag svor på för några månader sedan att jag var mätt på skildringar från andra världskriget men den här boken kunde jag bara inte låta bli sedan jag fyndat den på loppis för 2 kronor!!! Jag känner att jag räddade den från hyllornas anonymitet till ett bättre öde i min bokhylla.

Nobelprisprojektet har också läst Mannen utan öde.

3 kommentarer:

Bokmoster sa...

Jag måste helt enkelt börja gå mer på loppis! Fint fynd, jag hade inte haft något emot att ha boken i min hylla :)

Josefin sa...

Du hittade den till och med till ett ännu bättre loppispris verkar det som :)

a-lo (the book pond) sa...

Mannen utan öde förtjänar verkligen ett bättre öde än att bli bortglömd! Tyckte mycket om den. De detaljerade skildringarna upplevde jag som en slags överlevnadsstrategi, en extrem koncentration på nuet för att inte tänka för långt fram, en slags mindfulness om man ska använda moderna termer.