Jonas Hassen Khemiri - Jag ringer mina bröder

När självmordsbombaren sprängde sig själv i luften i Stockholm 2010 börjar ett intensivt dygn för Amor, huvudperson i Jag ringer mina bröder. Han har svårt att seprarera omvärlden och dess förväntade reaktioner på de röster han hör i sitt huvud. Det är i alla fall så författaren själv, Jonas Hassen Khemiri förklarar innehållet i korthet i Babel tidigare i höst. Den här korta romanen utspelar sig inom 24 timmar och det mesta som sker, sker i huvudet på Amor. Han är säker på att samhället kommer att förändras och speciellt kommer andra människor att se på honom och de som ser ut som honom på ett nytt sätt.

Han ringer således sina bröder, för att varna, för att kolla hur de mår, för att känna samhörighet etc. Amor anstränger sig så mycket att vara och se ut som en "normal" människa att han sticker ut från mängden bara för det. Amor upplever hallucinerar, han lider av udda fantasier, handlingen blir bitvis förvirrad och obegriplig när han drabbas av förföljsemani och t ex pratar med sin länge sedan avlidna mormor.

Den som läst och älskat Jonas Hassen Khemiris språkbehandling i tidigare böcker kommer att känna igen sig här. Boken är skriven med ett roligt och innovativt sätt och speciellt gillar jag jämförelserna mellan grundämnen och kompisar. Amor tilldelade sina kompisar olika grundämnen för att lättare lära sig det periodiska systemet. Den som är snabb blir såklart kvicksilver, den som gjorde saker och ting lättar blev såklart helium.

Boken väcker intressanta tankar. Vad händer med oss när vi något omvälvande händer och vi börjar se oss själva med andra ögon, omgivningens ögon? Gör de ögonen och de attityderna oss till några vi inte är?