söndag 13 mars 2011

Kära hustru, älskade syster, kära tant, Breven till Mina

Wilhelmina Elmqvist framlevde sina dagar i Elmeboda i Småland 1858-1943. Hon lär ha sparat alla brev hon fick i sitt liv och till slut hamnade dessa i Älmeboda hembygdsförenings ägo där Maya Lamppu fann dem. Hon har sammanställt och publicerat Minas brev indelat på avsändaren. Här möter vi i tur och ordning brev från Minas friare, hennes make, bröderna Ludvig och Alfred, sonen Ernst och till sist Ernst efterlämnade fästmö Anna.

Brevens längd och innehåll varierar såklart med dess avsändare. Brodern Alfred hade stora ekonomiska bekymmer och stod i skuld till sin syster och svåger. Pengar och att betala av på sin skuld och räntan dominerar hans brev och förmodligen gjorde han sig stora bekymmer för att bli skuldfri.

Mina blev 85 år och överlevde inte bara sina syskon och sin maken utan också fem av sina sex barn. Endast yngste sonen William som blinkar förbi i breven överlevde henne. Vilken smärta finns inte ett sådant livsöde? Det mest rörande av breven är från sonen Ernst som förmodligen led av tuberkulos och gick bort vid 28 års ålder. Hans sista brev hem handlar om att göra rätt för sig ekonomiskt samtidigt som han ber om ursäkt med orden ”Jag vill bedja dig att ha överseende med allt vad jag har gjort mot dig som jag icke bort. Jag hoppas du vill förlåta mig därför”.

Det har varit en förmån att få läsa breven till Mina och lite lära känna en familj som levde, älskade och skrev brev för över 100 år sedan. De här skatterna av litterära kvarlåtenskaper kommer att bli färre och färre tyvärr. Telefonen har sedan länge ersatt mycket av vad brevskrivandet var och nu med e-post och SMS kan man fundera över hur stora avtryck vi som lever 2011 kommer att lämna?

Jag saknar ett större engagemang från utgivarens sida. Breven publiceras rakt upp och ner och jag tycker att boken skulle ha vunnit på att försöka beskriva persongalleriet lite mer ingående och kanske om det gjorts lite mer kommentarer till breven med förklaringar för oss som lever mer än 100 år senare än när de skrevs. Det förekommer bl a en hel del mediciner som inte finns idag i breven. Varför tog man dem? Vilka sjukdomar var det tänkt att de skulle bota etc. Min läsupplevelse hade definitivt vunnit på det.

1 kommentar:

Ingrid sa...

Jag gör samma reflektioner som du- vad kommer vi att lämna efter oss, vi som lever i en tid av dessa blixtsnabba kommunikationer- och där allt ska kortas ner och bli till nästan ingenting... sms, twitter, telefon...i all ära men något särskilt intressant arv blir de(t) inte. Brevens tid är förbi- därför känns det extra viktigt att skatter (som de du läst) bevaras och dokumenteras för framtiden. (Jag måste dock erkänna att jag själv fortfarande helst skriver brev på gammaldags vis... men lika ofta som förr blir det förstås inte).