Bengt Ohlsson - Margot

Politikerbiografier är inte min vanliga litteraturdiet. Visst gillar jag biografier men politiker och levande personer brukar utgöra två undantag. Politiker brukar ofta ha ett sådant stort behov av att rättfärdiga sig själva, sitt parti, sin politik, sina beslut att det skrivna blir för tråkigt. Dessutom brukar jag vilja att personen ska vara avliden för ett tag sedan så alltför höga känslosvallningar åt ena eller andra hållet har stillnat och för att det oftast blir mera objektivt med några års distans. Hursomhelst, här sitter jag nu med Margot av Bengt Ohlsson nyss utläst och är inte så nöjd.

 Det som övertalade mig att läsa boken var författaren. Jag har tidigare läst en del av Bengt Ohlsson och tyckt om vad jag läst och det kändes ändå som en fräsch vinkel att han skulle skriva en politikerbiografi. Det håller tyvärr inte hela vägen. Å ena sidan får han Margot att framträda som  en privat och sympatisk kvinna som öppet berättar om sina livs trauman, misshandel och ett förlorat barn. Jag känner för Margot och med Margot men å andra sidan är det kvinnan som utan familjens gillande reser ensam till New York för att jobba åt FN i ett prestigejobb ett tag. Å andra sidan tappar han bort politiken på vägen någonstans. Förhållandet till Göran Persson och varför Margot lämnar Sverige för jobb utomlands utreds inte tillfredsställande, däremot får vänskapen med Anna Lind stort utrymme och likaså hennes olika släktingar i Norrland.

Boken är väldigt lättläst och jag upplever stilen i det närmaste som pladdrig vilket är synd och drar ner helhetsbetyget. I en biografi över en framgångsrik, svensk, kvinnlig politiker tycker jag verkligen att nedvärderande omdömen om andra kvinnor skulle vara så nedvärderande som Bengt Ohlsson gör sig skyldig till. En flott amerikansk kvinna beskrivs som en "donna" och en äldre variant blir benämnd "böcklingskinn". En förvisso något märklig kvinnosyn. Kan det vara politiskt korrekt?