Senaste numret av vårt sockenblad hade temat mat. Utan att välja kokböcker hittade jag tre böcker som definitivt har mat som sitt tema.
Maries matiga boktrippel
Böcker om mat behöver inte
betyda kokböcker. Eftersom vi alla behöver äta och alla har ett förhållande
till mat är det såklart ett tacksamt ämne att inkludera även i skönlitteratur. Jag
har upptäckt franska böcker ”in a big way”, och speciellt kvinnliga franska
författare. Då det franska köket har världsrykte kan det vara lämpligt att ha
med två representanter därifrån och en mera jordnära svensk manlig författare.
I den här boktrippeln har jag valt ut tre böcker som på olika sätt skildrar mat
och ätande. Läs, njut och bli hungriga (på mera läsning)!
Agnès Desarthe – Ät mig
Myriams dröm är att öppna en
egen restaurang. Hon lyckas med det, men bara efter att ha förfalskat ett antal
papper, sin CV och ljugit för banken för att få lån. Hon har det så knapert att
hon får bo i restaurangen när den är tom och krypa ihop i kökets vask för att
kunna tvätta sig. När Myriam släpper in folk i sin restaurang och i sitt liv
får hon hjälp med att få rätsida på det mesta.
Det är en skön bok där
människor hjälper varandra och vacker vänskap spirar vilket gör att den lämnar
en varm och skön känsla efter sig utan att det blir för trevligt eller
myspysigt. Det enda jag inte var helt beredd på var att det skulle vara en del ångest
drypande från sidorna, men det ljusa måste ibland balanseras av det mörka.
Lustigt nog är det tredje
boken på ungefär lika många år jag läst där Beatleslåten Norwegian wood spelar
en viktig roll i handlingen. De övriga två är såklart Haruki Murakamis bok med samma namn, men också
i Jävla John av Eva Dozzi där samma låt figurerar.
Till sist måste jag bara
bjuda på en bit ur boken.
"Får jag bjuda på något?" frågar jag och
hoppas att han inte vill ha något särskilt. "Det bästa du har",
svarar han. Mig, tänker jag, ät mig”.
Torgny Lindgren - Pölsan
Ska du läsa en bok av Torgny
Lindgren så välj gärna en ljudbok där han själv har läst in sin text. Det ger
extra must och kraft till läsupplevelsen. Hans alldeles egen norrländska
dialekt och särskilda sätt att betona är underbar att lyssna till.
Historien tar sin början 1947
när två främmande män kommer till trakten av Norsjö, en skollärare och en
handelsresande i tyger. Den senares identitet råder det stor osäkerhet kring.
Är han i själva verket Martin Bormann, nazisten på flykt? Dessa två herrar
finner varandra i sina gemensamma intressen kring att sjunga men också i
besattheten av att hitta den perfekta pölsan. De far runt i byarna och
provsmakar, sätter betyg och luskar i recepten. På sina resor stöter de också
på en ung, tanig gosse vid namn Torgny Lindgren som serverar dem pölsa. Det är
ett roligt grepp att skriva in sig själv i berättelsen, lite som när Alfred
Hitchcock alltid brukade ha en statistroll i sina egna filmer.
Tillbaka till boken, så finns
här som vanligt i en Lindgrenroman många fler bottnar. Det är svårigheterna för
glesbygdskommuner att få budgeten att gå ihop och räcka till åldringsvård,
skola etc. Det är misstänksamheten mot främlingar. Det är också skrivandets
konst och funderingar kring detta men framförallt så är den stora behållningen
Torgny Lindgrens alldeles eget språk med västerbottniska inslag och enkelhet
blandat med bibliska metaforer.
Det känns tryggt på något
sätt att återse orter som Raggsjön, Avabäck och Inreliden som är så starkt
förknippade med Torgny Lindgren-land. För den som vill resa själv och på plats
uppleva dessa västerbottniska orter, går det att ta en titt på Norsjö kommuns
hemsida.
Efter att ha lyssnat på boken
står en sak klar, jag kommer aldrig att smaka pölsa frivilligt. Jag brukar inte
vara äckelmagad men beskrivningen över hur det går till att anrätta pölsan och
vad som stoppas i koket är mycket verklig. Nu menar jag inte i första hand alla
inälvor, rotfrukter och kryddor som går ner i grytan utan det där lilla extra,
mular, klövar, ögon etc. Nej tack.
Muriel Barbery - Smaken
Den som har läst bästsäljaren
Igelkottens elegans av samma
författare kommer att känna igen sig. Den här boken utspelas i samma hus, i den
våning japanen köper och med samma portvakt. Här i Smaken ligger Pierre Arthens på sin dödsbädd omgiven av släkten och
kämpar. Han kämpar kanske inte i första hand mot döden, den är han ganska
resignerad inför, utan för att försöka komma på en viss smak. Monsieur Arthens
är nämligen ett gastronomiskt geni som har ätit sig igenom de flesta krogar
värda namnet i Frankrike.
Genom hans forna
smakupplevelser och minnen av dessa får vi följa med på en fascinerande resa
från farmoderns kök, via resor till Marocko, bondgårdskök på landet och krogar
beströdda med Michelinstjärnor för att sluta med... Nej, jag tänker inte
avslöja vilken smak han så desperat sökte efter, det får läsaren själv
upptäcka. Inemellan smakminnena berättar hans fru, barn och andra i hans
omgivning om denne själviske man som bara levat för maten och smaken.
Jag gillar Smaken väldigt mycket. Hur boken är uppbyggd, de minnen och tankar smakerna väcker när denne själviske man själv får berätta om sina minnen. Jag, precis som alla andra, har underbara smakminnen från barndomen som kan återupplivas vid bara tanken på en viss smak. Den småländska dopp-i-grytan är en sådan höjdare och min mormors franska rån.
2 kommentarer:
Minst sagt varierande tips.
Vilka fina val. Jag har läste dem alla tre och Pölsan lyssnade jag på med Lindgren som uppläsare. Aldrig att jag äter det. Aldrig!
Skicka en kommentar