Boktips till sockenbladet - septembernumret

Senaste numret av vårt sockenblad hade temat mat. Utan att välja kokböcker hittade jag tre böcker som definitivt har mat som sitt tema.

Maries matiga boktrippel

Böcker om mat behöver inte betyda kokböcker. Eftersom vi alla behöver äta och alla har ett förhållande till mat är det såklart ett tacksamt ämne att inkludera även i skönlitteratur. Jag har upptäckt franska böcker ”in a big way”, och speciellt kvinnliga franska författare. Då det franska köket har världsrykte kan det vara lämpligt att ha med två representanter därifrån och en mera jordnära svensk manlig författare. I den här boktrippeln har jag valt ut tre böcker som på olika sätt skildrar mat och ätande. Läs, njut och bli hungriga (på mera läsning)! 

Agnès Desarthe – Ät mig

Myriams dröm är att öppna en egen restaurang. Hon lyckas med det, men bara efter att ha förfalskat ett antal papper, sin CV och ljugit för banken för att få lån. Hon har det så knapert att hon får bo i restaurangen när den är tom och krypa ihop i kökets vask för att kunna tvätta sig. När Myriam släpper in folk i sin restaurang och i sitt liv får hon hjälp med att få rätsida på det mesta. 

Det är en skön bok där människor hjälper varandra och vacker vänskap spirar vilket gör att den lämnar en varm och skön känsla efter sig utan att det blir för trevligt eller myspysigt. Det enda jag inte var helt beredd på var att det skulle vara en del ångest drypande från sidorna, men det ljusa måste ibland balanseras av det mörka. 

Lustigt nog är det tredje boken på ungefär lika många år jag läst där Beatleslåten Norwegian wood spelar en viktig roll i handlingen. De övriga två är såklart  Haruki Murakamis bok med samma namn, men också i Jävla John av Eva Dozzi där samma låt figurerar.

Till sist måste jag bara bjuda på en bit ur boken.

"Får jag bjuda på något?" frågar jag och hoppas att han inte vill ha något särskilt. "Det bästa du har", svarar han. Mig, tänker jag, ät mig”.

 

Torgny Lindgren - Pölsan

Ska du läsa en bok av Torgny Lindgren så välj gärna en ljudbok där han själv har läst in sin text. Det ger extra must och kraft till läsupplevelsen. Hans alldeles egen norrländska dialekt och särskilda sätt att betona är underbar att lyssna till.  

Historien tar sin början 1947 när två främmande män kommer till trakten av Norsjö, en skollärare och en handelsresande i tyger. Den senares identitet råder det stor osäkerhet kring. Är han i själva verket Martin Bormann, nazisten på flykt? Dessa två herrar finner varandra i sina gemensamma intressen kring att sjunga men också i besattheten av att hitta den perfekta pölsan. De far runt i byarna och provsmakar, sätter betyg och luskar i recepten. På sina resor stöter de också på en ung, tanig gosse vid namn Torgny Lindgren som serverar dem pölsa. Det är ett roligt grepp att skriva in sig själv i berättelsen, lite som när Alfred Hitchcock alltid brukade ha en statistroll i sina egna filmer.  

Tillbaka till boken, så finns här som vanligt i en Lindgrenroman många fler bottnar. Det är svårigheterna för glesbygdskommuner att få budgeten att gå ihop och räcka till åldringsvård, skola etc. Det är misstänksamheten mot främlingar. Det är också skrivandets konst och funderingar kring detta men framförallt så är den stora behållningen Torgny Lindgrens alldeles eget språk med västerbottniska inslag och enkelhet blandat med bibliska metaforer.  

Det känns tryggt på något sätt att återse orter som Raggsjön, Avabäck och Inreliden som är så starkt förknippade med Torgny Lindgren-land. För den som vill resa själv och på plats uppleva dessa västerbottniska orter, går det att ta en titt på Norsjö kommuns hemsida. 

Efter att ha lyssnat på boken står en sak klar, jag kommer aldrig att smaka pölsa frivilligt. Jag brukar inte vara äckelmagad men beskrivningen över hur det går till att anrätta pölsan och vad som stoppas i koket är mycket verklig. Nu menar jag inte i första hand alla inälvor, rotfrukter och kryddor som går ner i grytan utan det där lilla extra, mular, klövar, ögon etc. Nej tack. 

 

Muriel Barbery - Smaken

Den som har läst bästsäljaren Igelkottens elegans av samma författare kommer att känna igen sig. Den här boken utspelas i samma hus, i den våning japanen köper och med samma portvakt. Här i Smaken ligger Pierre Arthens på sin dödsbädd omgiven av släkten och kämpar. Han kämpar kanske inte i första hand mot döden, den är han ganska resignerad inför, utan för att försöka komma på en viss smak. Monsieur Arthens är nämligen ett gastronomiskt geni som har ätit sig igenom de flesta krogar värda namnet i Frankrike.  

Genom hans forna smakupplevelser och minnen av dessa får vi följa med på en fascinerande resa från farmoderns kök, via resor till Marocko, bondgårdskök på landet och krogar beströdda med Michelinstjärnor för att sluta med... Nej, jag tänker inte avslöja vilken smak han så desperat sökte efter, det får läsaren själv upptäcka. Inemellan smakminnena berättar hans fru, barn och andra i hans omgivning om denne själviske man som bara levat för maten och smaken.

Jag gillar Smaken väldigt mycket. Hur boken är uppbyggd, de minnen och tankar smakerna väcker när denne själviske man själv får berätta om sina minnen. Jag, precis som alla andra, har underbara smakminnen från barndomen som kan återupplivas vid bara tanken på en viss smak. Den småländska dopp-i-grytan är en sådan höjdare och min mormors franska rån.