Boken har beskrivits som en korsning mellan en spökhistoria och en modern relationsroman. Bokens huvudperson Lena, som är bokens jag, separerar från Leander, far till deras son Adrian, samtidigt som hon flyttar in i en ny lägenhet i Berlin. Lägenheten ligger i f d östberlin, i ett s k Stalinhus. Dessa byggdes åt östtysklands pampar och mycket av DDR-andan lever kvar idag, drygt 20 år efter murens fall. När Lena flyttar in är de flesta andra hyresgästerna i huset kvarlevor från gamla östtiden. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker och den som märker det först och mest är den lille Adrian. Ricarda Junge bygger skickligt upp stämningen och spänningen och jag lägger inte från mig boken förrän den är utläst.
Det kan kanske diskuteras om kortroman eller novellform skulle vara bäst för den här boken men hursomhelst gillar jag boken. Jag gillar att berättelsen förs framåt med tillräckligt mycket detaljrikedom för att jag ska kunna föreställa mig hur lägenheten, huset och miljön runtikring ser ut i stadsdelen Friedrichshain i Berlin. Vem har inte funderat över tidigare hyresgäster i den lägenhet där man för tillfället råkar bo. Var de lyckliga? Bråkade dem? Har någon dött i sovrummet? Kan det vara så att förra invånare sätter sin prägel på en lägenhet och dess atmosfär trots renoveringar och år som passerar? Läs, njut och begrunda.
Tack till Thorén & Lindskog för recensionsexet och för att ni ger ut så mycket bra litteratur i Sverige.
4 kommentarer:
Låter som en perfekt uppladdning inför en Berlinresa.
Pia
Jättekul att ni ska dit Pia. Jag ska nog kunna rassla fram fler Berlinböcker som inspiration.
Den ligger i min hög också. Nu läser jag Kattbergen först :-)
Anna: det ska bli väldigt roligt att läsa din, och din gästbloggares, inlägg om bägge böckerna.
Skicka en kommentar