Elise, även kallad Ottar, sår tidigt i sin egen mor vad otaliga barnafödslar gjorde för en kvinnas kropp och själ. Elise var näst yngst av 18 syskon. En enda gång såg hon sin mor naken och grät efteråt över hur livet farit fram med hennes kropp. Fadern var präst i Norge och av den allra värsta sorten. Det var inte mycket kristen kärlek eller omsorg om sin nästa efter vad han lät sin hustru gå igenom. Elises yngre syster blev som 16-åring gravid och skickades bort från familjen för att föda sitt barn. Systern fick aldrig se sitt barn och var aldrig välkommen tillbaka till sin familj.
Att begränsa kvinnans sexualitet upplevdes som partiöverskridande på manssidan i början av förra seklet. Det som hände hennes egna kvinnliga släktingar gav henne måhända gnistan att gå vidare och kämpa för alla andra kvinnors rättigheter till preventivmedel och aborter i Sverige med början på 1920-talet. Hon brann verkligen för sin uppgift.
Sällan har så många haft så få att tacka för så mycket, sa Winston Churchill om de engelska flygarna när de höll det tyska flygvapnet stången och förhindrade en tysk invasion av de brittiska öarna. Ordspråket kan lätt göras om och appliceras på Ottar. Det är rörande att läsa de hjärtslitande nödrop till brev som vanliga människor skickade till Ottar. Analfabetismen kring sexualiteten i Sverige var utbredd.
Vilken livsgärning lämnar hon inte efter sig. Jag tycker så jättemycket om henne i Gunilla Thorgrens porträtt och jag älskar boken även om jag tyckte att det ibland blev lite väl långrandigt med alla utdrag från artiklar i tidningar och referat från diverese möten, men dessa gick att läsa relativt extensivt och förstörde på intet sätt läsupplevelsen. Ottar var en verklig hjältinna och hennes historia berättas här på ett inlevelsefullt och kärleksfullt sätt.
2 kommentarer:
Mycket intressant bok, den ska jag läsa.
Önskar dig trevlig fortsättning på veckan. Gott Nytt Läsår också!
kram
Vill definitivt läsa den. Tack för tipset!
Skicka en kommentar