Hunden - Kerstin Ekman

Jag har i helgen lyssnat klart på när Helena Brodin läser Hunden av Kerstin Ekman. Vilken upplevelse! Årets första 5-poängare för min del. Vilken text, vilket innehåll och vilken suverän uppläsning. Boken som kom ut 1986 är väl kanske egentligen är en novell kan varmt rekommenderas. Jag läser på Wikipedia att den filmats och det vore roligt att se den någon gång.

Handlingen är i korthet den att en valp kommer bort sig från tiken i samband med isfiske. Mirakulöst nog går han inte under på fjället eller myren utan lär sig den svåra konsten att överleva på vad naturen kan ge honom. Vi får följa valpen som blir unghund under årets gång. Vad han jagar, vilka hans rivaler om födan är och hur han reagerar på när han som förvildad hund återigen stöter ihop med människor. Boken lär vara baserad på en verklig händelse.

Kerstin Ekman är en mästare i konsten att beskriva naturen, jag har tidigare njutit av hennes andra alster, men det har aldrig varit så tydligt som här. Att lyssna på uppläsningen var som höra en naturfilm beskrivas åt sig utan bilder. Älggräset vajar, snålblåsten viner över fjällvärlden, de små musungarna i boet hunden äter upp, storlommen som skriker, ja listan kan göras lång.

Både i verkligheten och i boken får berättelsen ett lyckligt slut. ”Den gråe” som han kallas boken igenom slutar aldrig att lyssna efter något och vänta på något, detta något som ingen annan kan se eller föreställa sig.

Jag är själv hundägare och känner igen så mycket i Ekmans skickliga beskrivning av hundens beteende, dess sätt att lyssna, slicka tassarna och söka. Hjärtat blir både varmt av den fina beskrivningen och snörps på samma sätt åt när i min ”matteroll” kan känna ångest inför att det var min hund som sprang bort. Trots det hjärtknipande i berättelsen om en ensam liten hundvalp i vildmarken förfaller aldrig Ekman till tycka-synd-om-de-små-djuren-syndromet och här är helller ingen Disneyfiering av djuren och naturen. Helt enkelt en briljant bok.