Minnen - Torgny Lindgren

Den senaste veckan har jag haft så trevligt sällskap i bilen att jag knappt velat stiga ur när jag kommit fram till jobbet. Lika bråttom har jag haft ut i bilen igen, jag har ju nämligen en dejt med Torgny Lindgren. En dejt med honom och hans minnen. Vilken njutning det varit att lyssna på den store mannen läsa sina minnen, trots att han i början av boken utförligt beskriver att han inget minne har.

Jag har tidigare endast läst en handfull av Torgny Lindgrens böcker och tjusats, men hans minnen hamnar på min egen interna förstaplats, lätt. Jag tjusades av hans beskrivning av sin hund Feliz. Eftersom jag själv är en matte känner jag igen så mycket av det kärleksfulla och belönande förhållandet som kan finnas mellan människa och djur.

Han beskriver ett samtal om bl a litteratur som förs med modern på hennes dödsbädd. Jag slås också av hur självutlämnande Lindgren är i den situationen, men också på andra platser i boken. Riktigt komiskt var det att lyssna på hur författaren och Göran Tunström vandrar omkring i Paris, går vilse och stöter ihop med en fransman. Samtalet som utspinner sig dem emellan är en vandring i den parisiska litteraturhistorien och slutar med att fransmannen övertalar de båda svenska författarna att både Strindberg och Lagerlöf var så bra författare att de måste varit franska.

Jag fann "Minnen" skrivna på ett roligt och tilltalande sätt. Boken är inte kronologisk som de flesta minnesböcker brukar vara, utan består av en rad berättelser av olika längd. Om det finns någon mer än jag som har boken kvar att läsa så rekommenderar jag den varmt.